fredag 16 oktober 2009
Uuuuäääh!
söndag 28 juni 2009
Poolen.


fredag 8 maj 2009
torsdag 16 april 2009
Om simmning och mångkulturalism.
I samband med en rapport angående hederskulturer har det seglat upp en liten debatt angående möjligheten för skolbarn att bli befriade från undervisningen. Oftast gäller detta sex- och samlevnadsundervisning samt idrott och då speciellt simundervisning. Hittills har det alltså varit möjligt för elever att blir ursäktade från de här momenten om de anser att de strider mot deras religion eller kultur.
Möjligheten till simundervisning är något jag funderat en del över. Det är ingen lätt fråga. I slutändan handlar det om vad som värderas högre, flickans rätt till religionsfrihet och de uttryck, värderingar och praktiker som följer med den eller hennes rätt att lära sig simma.
Vilken av dess rättigheter smäller högst? Enligt FNs deklaration om mänskliga rättigheter har varje ”människa rätt att enskilt och med andra utöva /…/ religiösa sedvänjor” (art. 18). Alla har också rätt till utbildning och det är i första hand föräldrarnas sak att välja vilken utbildning deras barn ska få ta del av (art.26). Det står inget om simkunnighet. Att lära sig simma är alltså inte en mänsklig rättighet, det är däremot religionsfrihet och möjligheten att styra sitt barns utbildning.
” Enligt den muslimska traditionen anses det viktigare att flickor klär sig korrekt än att de lär sig simma. Muslimerna tycker alltså inte att det är viktigt att deras flickor lär sig simma. Med hänsyn till deras värderingar låter vi flickorna slippa simundervisningen.”
Så kanske en svensk skola resonerar. Och visst låter det fint? Och tolerant, och mångkulturalistiskt. Men säger man inte egentligen:
”Enligt den svenska traditionen värderas inte muslimska flickor så högt. Vi tycker inte det är så viktigt att de lär sig simma. Vi tycker det är viktigare att inte komma på kant med deras föräldrar”
Om flickor i den svenska skolan inte lär sig simma, för att deras simkunnighet inte anses viktig, vem är det då som värderar dem lågt, ”dem muslimska kulturen” eller ”det svenska samhället”?
Jag tycker det borde finnas ett tredje alternativ. Och dra på trissor, det finns det också! Varför kan man inte ordna med könssegregerad simundervisning? Med en kvinnlig siminstruktör? Då borde det rimligtvis inte vara några problem.
Det är dumt med könsegregerad idrottsundervisning. Det tror jag säkert. Det är nog dåligt för både jämställdhet och självförtroende. Det är kanske konservativt och bakåtsträvande. Mycket möjligt. Det kanske till och med kostar pengar.
Men flickorna skulle få lära sig simma och det var nu en gång för alla det som var målet med just simundervisningen.
Det handlar bara om hur högt det svenska samhället egentligen värderar kvinnor och deras simkunnighet.
Läs mer:
http://newsmill.se/artikel/2009/04/14/skollagen-bidrar-till-att-starka-hederskulturen
http://newsmill.se/artikel/2009/04/14/aven-invandrarforaldrar-maste-kunna-satta-granser-tonaringar
lördag 14 mars 2009
tisdag 24 februari 2009
En påhittad diskurs
Två gånger tidigare i mitt liv har jag, som jag kan komma på, sovit fast jag trott att jag var vaken. Den första och märkligaste gången var jag kanske 14 år och på en simtävling.
Trött efter mitt lopp gick jag in i omklädningsrummet och lade mig på den smala träbritsen invid mina kläder. Sen kliver jag upp, gräver fram schampo och balsam ur min mörkblå Haglöfsryggssäck och går på stengolvet in till duschrummet. Där är det nyrenoverat och modernt, avlånga vita kakelplattor överallt och sådana där duschknappar som man bara måste röra vid för att vattnet ska komma. Jag kränger av mig baddräkten. Det är en tjej till i rummet. Hon lånar mitt balsam. Efter duschen går jag in i bastun och torkar mig varm och torr. Sen klär jag på mig, jeans och huvtröja. Inte förrän jag ska borsta håret vaknar jag. Då ligger jag fortfarande på träbritsen invid mina kläder. Kall och stel. Duschrummet är fullt med simmerskor. Jag måste göra om allt från början igen. Den här gången lånar ingen mitt balsam.
Andra gången var när jag bodde på Studentvägen. Jag steg upp, duschade och vaknade när jag var på väg till Engelska parken. Det var vår och just före st. Ansgar slog jag upp ögonen och låg fortfarande i min säng.
Imorse hände det igen. Jag låg på sängen och läste kurslitteraturen till fredagens seminarium. Det var mycket Foucault. Diskurser och sexualitet. Och jag läser vidare, om homosexualitet och heteronormativitet och Iran och vad en diskurs egentligen är. Så vaknar jag och är fortfarande på sidan 30. Efter över en timmes läsning. Nu måste jag göra allt igen.
Dagens slutsats: Om man läser med stängda ögon hittar man egentligen bara på.