Postfeminism?

Det har vandrat omkring en sak på Facebook. Något sorts hemligt mejl. En kvinnlig kod. Ett systerskap. Något internt, tjejer emellan. I statusraden skriver de invigda en färg, den färgen de har på BH:n.

Precis.

För det är ju det tjejer pratar om. Det är ju det som är vår hemlighet, vårt band till varandra. Underkläderna. Så känner vi samhörighet. Ni ska inte tro att vi kommer innanför skinnet på varandra, eller ens oss själva. Inte in i hjärtat eller själen eller hjärnan. Nej vi kommer till underkläderna. De som sitter väldigt nära det som egentligen spelar roll. Tuttarna förståss.

För när kvinnor ska umgås handlar det allt för ofta om heterosocialitet. Till skillnad från homosocialitet som män sysslar med mest hela tiden.

Jag har en vän som kör med det hela tiden. När vi umgås med killar spelar hon hela tiden på vår sexualitet. Eller på vår föreställda kvinnlighet och heterosexualitet. Hon drar små, suggestiva skämt som ska få oss att verkar sexiga och så där mystiskt kvinnliga. Anspelar naivt på sex. Och så fnittrar hon och tycker att jag ska fnittra med. Så att vi tillsammans kan bli de där stereotypa väninnorna som hjälper varandra att flörta.

Det är så det är, det här på Facebook. Det handlar inte om att öka samhörigheten kvinnor emellan, eller stärka kvinnor som grupp eller något annat på något vis konstruktivt. Det handlar om kvinnor som tar hjälp av varandra för att bekräftas av män. För att få sitt värde bevisat. För den dagen ingen bryr sig om vilken färg du har på BH:n, då kan du lika gärna hänga dig i den.

Gabbis tror att det hela är påhittat av en pervers gubbe. Tyvärr tror jag hon har fel. Sån tur har vi inte. Tyvärr finns det alldeles för många kvinnor som lägger alldeles för mycket tid på att tänka ut hur de ska kunna få bekräftelse från det motsatta könet. Och någon av dem kom på den här idén. Grattis.

Själv har jag randiga strumpor. I blått och turkost.