Hemliga klubben.

Män har ju alltid varit duktig på det där med hemliga klubbar, jag tänker naturligtvis på till exempel Frimurarna eller olika maffior. Kvinnor å andra sidan, har syföreningar. Inte mycket smussel där.

Jag kan se två anledningar till detta, Antingen är det så att män är usla på att bevara hemligheter. Det är alltså så att kvinnor också har en massa hemliga sällskap, det är bara det att de verkligen är hemliga. Ingen vet om dem.

Det kan också vara så, tänker jag, att kvinnor traditionellt har använt sig av en annan taktik, den så kallade "Trojanska häst-taktiken". De påstår sig ha en syjunta men i själva verkat ägnar de sig åt betydligt mer kontroversiella aktiviteter. I själva verket har syföreningarna omstörtat världen i precis samma utsträckning som männens hemliga klubbar.

Jag ser dock ett problem med Trojanska häst-taktiken. Om gruppen misslyckas. Då står man (kvinna) där utan både halsduk och en ny världsordning. Och det kan kännas en aning snopet.

Som ni kanske minns är jag redan med i en hemlig klubb. I dagarna har jag också, till min stora förtjusning, fått erbjudande om att gå med i ännu en. Min lycka vet inga gränser. Ett hemligt sällskap är allt man kan begära av livet, tyckte jag.

I klubben ska vi naturligtvis ägna oss åt världsomstörtande aktiviteter och knyta livslånga band. Ha hemliga tecken och nicka igenkännande och mystiskt åt varandra på stan. Om femtio år kommer det att göras en film om oss. Och då, när filmskaparna klickar sig fram till min blogg för att göra ytterligare efterforskningar kommer de att hitta...ingenting. Det är nämligen fruktansvärt hemligt.

Och jag säger inget.

Nu ska jag iväg till min tredje hemliga verksamhet, den här är dock inte hemlig egentligen, bara på nätet.