Det är märkligt.
Alla gillar Obama.
Men ingen verkar riktigt nöjd över att han får fredspriset.
Tänk att någon så omtyckt. Får ett sådant omtyckt pris.* Och folk blir missnöjda.
Det är tvärtom med litteraturpristagarna. Här blir folk missnöjda för att de inte hört talas om de som vinner. Jag tycker det är bra. De som alla redan känner till behöver inte ett nobelpris för att sälja böcker.
Obama är redan historisk tänker jag. Med ett starkt budskap, helt annorlunda från sin företrädare, lyckades han bli vald till USAs första svarta president. Av samma människor som valde nämnda företrädare George W Bush. Två gånger. Han behöver inte fredspriset som uppmuntran.
Jag ser gärna att Barack Obama får Nobels Fredspris. Men helst om en så där sju år. När han fått chansen att genomföra sina löften och infria alla förhoppningar. När folk inte tvivlar så mycket längre.
Men är jag missnöjd? Nej inte alls.
Jag gillar Barack Obama skarpt som ni förstår. Bara det att han heter Hussein i andranamn är ju värt något slags pris!
*Innan någon påpekar det. Jo, jag vet att alla inte gillar Obama och att fredspriset i flera kretsar är omstritt. Men inte i min kretsar.
1 kommentar:
Har en kompis som hoppas att han nu får lite prestationsångest som gör att sätter igång och gör något, konkret.
Skicka en kommentar