Någon gång som tonåring började jag avsluta brev och andra handskrivna meddelanden med ordet "Kram" omgärdat av två utsträckta armar. "Kram" kramar så att säga den som läser. Flera av mina kompisar gjorde likadant.
-Tänk, sa en av mina vänner, om vi skriver så här när vi är vuxna också.
- Det vore roligt! tyckte jag.
Men nu vet jag faktiskt inte om det är så himla kul längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar