Just nu.

Just nu är jag i Bure. Imorgon ska min mormor begravas. Detta har hänt här hittills:

Först for jag och lillebror till Farfar. Han hade bakat äppelkaka och bjöd oss på fika.

Sen lekte vi lite med Farfars saker, provade hattar och sånt. Kolla in spökhanden!

Efter att ha tagit en runda på byn alla tre åkte lillebror och jag hem till mamma och åt plättar. Så spelade vi Ticket och skrattade åt det här. Tjo så länge.

Bilderna är tagna med lillebrors Iphone.

Grönt är skönt.

"Grönt är skönt" brukade min mormor säga. Jag håller med.

På Önskelistan.

Om två månader fyller jag år och om tre är det jul. Så jag får börja önska mig saker nu. (Visst!??) Egentligen är det bara två grejer jag vill ha: en ny vinterkappa och ekonomiska bidrag till ett nytt soffbord. Det vi har nu sitter ihop med tejp.

Men om vi säger att det där redan var fixat och jag bara skulle okynnesönska, ja då skulle jag också vilja ha dom här sakerna:

skålarna. lemonade-lådorna. örhängena.

Gult är fint.

"Gult är fult" brukade min mormor säga, men jag tycker att gult är fint.

härifrån.

Om en smak.

En jul bjöd min farmor på physalis doppade i vit choklad. Och så hade några av frukterna blivit lite jästa inne i chokladen. Det var en smaksensation som går till historien och förhoppningsvis stannar där. Mina vänner, prova inte detta hemma.

Du är inte så fin men det är nåt med dej, som att komma hem ja första gången du sa hej.

Katten i lådan.

Ikväll ska jag och min kille som är född i Indien äta tacos. Vilket säkert är ungefär det svenskaste som finns. Knappast sydamerikanskt iallafall, marsvinen till trots.

Sverigedemokraterna vill värna om svensk kultur. Folkligt förankrad svensk kultur. (Tacomiddag och tevekväll!) Inget elitistiskt tjafs. Inte modern dans eller opera. Ingen abstrakt offentlig konst. Tydligen vet Sverigedemokratena vad som är riktigt svensk kultur, det är folkdräkter och gammeldans.

Det är lite läskigt att de vet så precis tycker jag. Att de har fångat in den svenska kulturen. För jag tror att det är precis så man på bästa sätt dödar en kultur. Genom att ringa in den. Genom att definiera den.

Det är som den där katten i lådan som är död och levande samtidigt och det enda filosofiska problem min bror känner till. Kvantmekanik.

Det blir nämligen så larvigt. Precis så larvigt som det är nu. När jag påstår att det svenskaste att äta tacos på fredagen och vara sambo med någon som är adopterad från Indien. Lika larvigt är det att folkdräkter skulle vara det svenskaste. Hur många svenskar äger egentligen en folkdräkt? Och de som har en, hur ofta använder de den? Och är inte folkdräkterna i sig bara ett påhittat hopkok av dåtidens nationalromantiker och när alla regler om hur de skulle bäras var tydligt skrivna fanns det absolut inte någon som ens bar något liknande till vardags.

Förresten misstänker jag att den absolut största lögnen är just den om genuinitet och autenticitet. Men mer om det en annan gång.

Modernt!

Tårtpappersfasaden på Åhlénshuset här i Uppsala ska rivas. Den är fallfärdig och behöver renoveras. Nu ska det bli glasfasad istället. Modernt!

Vänta nu, var det inte ungefär precis så här det gick till på 60-talet när det nuvarande huset byggdes? Sen dess har Åhlénshuset ansetts vara Uppsalas fulaste och man har sörjt det gamla huset. (Vilket faktiskt, se nedan, inte var såååå spektakulärt.) Så nu, bara för att det inte blev tillräckligt fel förra gången ska man försöka igen.

En sån dag.

Och så finns det sånna dagar då man ska jobba eftermiddag och man står i hallen och sätter fötterna i skorna när man kommer på att man inte har borstat tänderna än idag.

Sunkdag.

Och så har man ju flyttat ihop med den där fina killen så att man inte kan sunka obemärkt.

Och nu blir jag sen till jobbet också.

Och Jan Björklund har två adopterade barn.

Några säger att vi måste avdramatisera Sverige Demokraterna. Att vi inte ska vara så upprörda, att vi ska tänka på att 94% av svenskarna INTE röstade på ett främlingsfientligt parti.

Andra säger att man vi måste sätta ned foten nu. Visa vad som inte är okej. Men manifestationer och demonstrationer och små händer på facebook. "Vi gillar olika".

Och det är så mycket prat om rasism. Och det är bilder på människor med olika hudfärg och det är skräckexempel från Sverigedemokrater som pratar om negrer och andra raser.

Och man får ju inte säga så. Och förresten finns det väl inga raser nuförtiden. Bara i USA. Här heter det etnicitet.

Det finns en gemensam fiende som alla kan vara arga på. Och vi kan räkna våra mörka vänner på facebook och gilla olika.

Och Jan Björklund är inte rasist för han har två adopterade barn.

Men han vill inte att hans två adopterade barn ska gå i skolan med tjejer i burka.

Och jag tycker också att det är obehagligt att cykla genom tunneln på kvällen när invandrarkillarna står där. Men jag är ju inte rasist.

Men jag vet heller inte riktigt vad det här handlar om. Bara att det inte är så enkelt som det verkar. Och jag ber att få återkomma.

Ingen hör hemma här mer än du.

Idag är jag världens tröttaste. Vill helst lägga mig under täcket igen. Det här är en bit av mitt sängbord.
Läs de fina novellerna i den lilla boken av Miranda July. Om ni orkar.

Någon annans hem.

Här skulle jag vilja bo idag.

Golven, mina vänner, golven!

Besvikelsen.

Vad är det för fel på folk egentligen?

Hur tänker ni som röstar på rasister?

Besvikelsen.

Vi bara satt här i vår bruna soffa och misströstade.

Och när Jimmie Åkesson skulle hålla tal och SD-killarna skrålade som om det gällde en hockeymatch eller en mindre civiliserad svensexa skakade vi på huvudet.

Det är ju så att man skäms.

Och när Jimmie Åkesson på frågan om de inte hade några kvinnor i partiet svarade: "Min tjej var där", då fattade man att SD inte bara lät och såg ut som dom där killarna som mobbade varje dag på högstadiet eller som dom man håller andan när man går förbi i mörkret. Det är dom också. Den värsta sorten. Och nu är dom i Sveriges riksdag.

Vad är det för fel på folk egentligen?

Om en helg i september.

Det har blivit höst, vi har astrar på bordet och gult utanför fönstret. Det har blivit kallt och det har regnat. Det har varit sol. Vi har klätt upp oss och gått och röstat. Vi har myst i soffan och vi har varit på stan. Köpt snyggaste jackan. Ätit lunch med John.

Om en klänning.

The Man Your Man Could Smell Like.

Jag hittade nyligen en analys av den här reklamfilmen som jag gjorde till en kurs för ett tag sedan. Ämnet var sexualitet och jag ville hitta en reklamfilm i vilken män blev looked at and desired, det stod nämligen i kurslitteraturen att det fanns sådana reklamer nu-för-tiden.

Iallafall så använde jag mig av den här filmen, mest för att jag tyckte den var bra, fyndig och innovativ och kanske ännu lite mer för att jag tyckte att han, "The man your man could smell like" är himla snygg. Trots att jag till en början trodde att det här klippet skulle visa sig vara så där skönt postfeministiskt och nyskapande (kvinnor får titta på en sexig man och inte bara på andra kvinnor som blir tittade på*) så visade det sig efter min analys, att så var det ju inte alls. Ungefär så här skrev jag:

Klippet ovan är kodat så att mannen ska bli begärd och tittad på. Det är en position som länge var förbehållen kvinnor men numera också är tillgänglig för män. Budskapet om att mannen ska bli begärd förstärks genom att ”The man your man could smell like” verbalt uppmanar oss att just titta på och begära honom. Tyvärr är det också den här befallande uppmaningen som skiljer porträttet av mannen från de kvinnobilder vi är vana att exponeras för.

Kortfattat verkar alltså budskapet i reklamen vara att om (din) man använder old spice blir (din) man lite mer som ”The man your man could smell like” och ”The man your man could smell like” luktar inte bara gott, han är också snygg, väldigt maskulin och sexig, spännande och omtänksam. Han har också pengar, lyxiga vanor – stor båt och ridning på stranden och han är generös – diamanter och biljetter. Han är den man som alla kvinnor vill ha, och han vet om det. Titta på honom och begär honom!

”The man your man could smell like” ser ut som den typiska reklamfilmsmannen, han är ung, smal och vältränad, välvårdad. Visserligen har han lite skäggstubb och lite kroppsbehåring men väldigt lite och på precis rätt ställen. Han har en markerad haka och ögonbryn, stora läppar och ögon och ren, mjuk hud. Det som skiljer ”The man your man could smell like” från den genomsnittliga reklammannen är att han är svart. Män med afrikanskt eller karibiskt ursprung återfinns ofta i erotisk laddade bilder. Det finns en lång tradition av att erotisera och exotifiera svarta män. De framställs gärna som lite mer primitiva, lite mindre civiliserade än vita män. Svarta män är råare, känner mer och tänker mindre, är mer natur och mindre kultur. Också här tolkar jag mannens etnicitet som något som ska understryka hans sexualitet.

Reklamen i fråga anspelar tydligt på mannens sexualitet, vid ett tillfälle pekar han mot sitt kön och uppmanar ”look down” varpå kameran glider nedåt och han drar av sig handduken. Det visar sig dock att han har långbyxor under handduken. Trots att jag skulle beskriva klippet som erotiskt laddat är mannens ansikte alltid i fokus. Faktiskt ser man sällan något nedanför hans navel. När kvinnor framställs i liknande sammanhang visas oftast bara fragment av deras kroppar, delarna blir fetischerade och kvinnorna framställs inte som kompletta människor. Det och det faktum att "The man your man could smell like" alltid har kontroll, han verkar kontrollera kameran – vår blick – skiljer det här porträttet av en begärlig man från hur begärliga kvinnor brukar porträtteras.

Slutligen spelar klippet med ”The man your man could smell like” alltså på den välkända stereotypen om man som aktiva och kvinnor som passiva. Mannen befaller kvinnorna med mörk röst och rynkad panna. Han är sträng och självsäker och verkar titta neråt för att se oss i ögonen. De (vi!) lyder. Det är en typisk manlig gestaltning av sexualitet som mannen utstrålar. En sträng kvinna som befallde män att köpa tvål till sina flickvänner skulle tolkas helt annorlunda. Den här reklamen bygger på föreställningen att män har makt och att kvinnor är tillgängliga och omhändertagande (de köper hygienprodukter till sina män). Det är också intressant att notera hur en reklam som verkar rikta sig mot kvinnor (”Hello Ladies”) ändå porätterar kvinnor som avhängiga en man. Det är inte kvinnor i allmänhet som adresseras utan kvinnor som hör ihop med en man, inte män i allmänhet utan en speciell man.

Sammanfattningsvis återger den här reklamfilmen alltså två väletablerade stereotyper angående sexualitet. För det första anspelar den på svarta mäns förmodade (över)sexualitet och för det andra anspelar den på föreställningen om den aktiva mannen och den passiva kvinnan, detta trots att det är mannen i filmen som ska bli tittad på och begärd. Det som gör att han inte objektifieras är att det hela tiden är hans ansikte som är i fokus och det faktum att det hela tiden är han som har kontrollen, han befaller kvinnor att begära honom och de lyder.

*Men look at women and women watch themselves being looked at, brukar det heta

Litteratur: Gender and the Media, Rosalind Gill, och Representation - Cultural Representations and Signifying practices, Stuart Hall.

Om livets korthet.

Moses spelade lite på pianot härom kvällen och vi pratade om folk som är döda. Det är så himla konstigt, vart har dom liksom tagit vägen?

Ubi sunt qui ante nos In mundo fuere?

*elakt skratt*

På tal om valet. Se vad Hanna har hittat: "Måste hustrun rösta som sin man?"

Jag skulle ju gärna rösta på samma parti som Moses men han verkar envisas med att rösta fel.

(och vi är inte gifta)

Jag gömde mina drömmar precis där din axel blir till hals.

Ett dussin flätor. Bara för att. Jag snor bilder friskt. De här kommer alla från Audrey Hepurn Complex där allt alltid är galet fint.

Om det inte finns en himmel Fredrik, varför föddes man snäll?

Fake it till you make it.

Något av mitt motto.

21.30

Efter första avsnittet av elfte timmen ba: "hehehe det var ju lite kul." (men var fanns kvinnorna!?). Och så nu ba: fnitter i en halvtimme (och de har upptäckt kvinnor!!!)

Antingen har resten av världen blivit väldigt tråkig, eller så har elfte timmen blivit väldigt roligt.

(och det roligaste igår var ju utan tvekan vänsterpartiets historia men jag hittar inte det klippet)

Tänk om livet idag kunde vara lite mer som på den här bilden.

Moses hade semester förra veckan men nu är han tillbaks på jobbet och Gabban går på Pius och lär sig prästerliga saker hela dagarna och jag bara sitter här och är ensammen och knåpar med min uppsats. Åh, vad långa dagarna blir.

Det finns en sorglig lycka i att aldrig mer va ett med dom som vet precis vem du är.

Och här sitter jag och lyssnar på Säkerts nya skiva och på fönsterbrädan ligger bananpäron och mognar.