And in the end, the love you take is equale to the love you make.

Det året jag bodde i England hade jag min cd-walkman i översta facket på min haglöfsryggsäck tillsammans med så många cd-skivor som det bara var möjligt. Fodralen blev repiga och sprack. Skivorna började haka upp sig. En vass kant skar sönder väskan. Men det gick bra. Så länga man inte gick för hastigt upp på en trottoar eller sprang, då räckte inte minnet och musiken tystnade.

Min batterikonsumtion det året har nog ett eget kapitel i någon miljöbovsbok någonstans.

När jag inte kunde sova på nätterna låg jag med musiken i sängen, med volymen uppvriden så att jag inte behövde höra alla flygplan som flög nära, nära på sin väg till Manchester Airport. Irakkriget hade just börjat och grannarna hade fyllt ett förråd med "botteled water" för terroristerna skulle förgifta dricksvattnet. Om dom inte kraschade på oss först förståss.

Idag köpte jag äntligen en ny mobiltelefon och har spenderat kvällen med att lägga in över 500 låtar. Många fler än som någonsin rymdes i översta facket.

Jag fattar att ni har evighetsmaskiner som rymmer världens samlade musikproduktion utan att ens anstränga sig. Men jag är glad för så lite. Den rymmer en massa musik och den är blå och man kan svara på första försöket.

Så åt hon kyckling i form av smiley-gubbar också.

Under mina glada dagar som au pair i Storbritannien tilldrog sig följande händelse:

Den minsta tjejen som var runt sex år gammal tittade triumferande på mig och frågade med lurigt tonfall:

"Lisa, do you know what meat is made of?"

Jag förstod inte riktigt frågan och funderade över om det var en gåta eller om det handlade om någon sorts näringslära. Fett och protein?

Den lilla spärrade upp ögonen, nu skulle hon avslöja sin hemlighet. Så lutade hon sig mot mitt ansikte och väste:

"It's dead animals!"

Apropå den här artikeln publicerad i DN idag.

This is actually a very old teapot,indeed.

Tänk att experterna i brittiska “Antikrundan” ser precis likadana ut som de svenska.

Något färre allmogeskåp dock och inte fullt lika chockade ägare.

 Oh, really? säger de värdigt.

It is like somebody died!

Det året jag bodde i England befann vi oss i Lyon, Frankrike, på långfredagen. Vi skulle stanna där på väg till Val d’Isere ”and do some shopping”.  Gå på stan alltså. När jag fick reda på detta påpekade jag att det skulle vara långfredagen den dagen och affärerna nog inte var öppna. Nu fick jag genast veta att Lyon ju var en storstad och där stängde man minsann inte bara för att det var påsk! Så kom vi med bil till Lyon. Vi åkte förbi en kyrka. Utanför stod en massa människor samlade. ”It´s probably a funeral” sa Jane. Sen kom vi in till centrum. Det var varmt och solen sken över tomma gator. Det var faktiskt helt dött. Jag muttrade något ohörbart på temat ”I told you so”. Så kom den obetalbara repliken från en av pojkarna: ”It is like somebody died!”.

-         - Det är ju LÅNGFREDAG! Jesus. dog. Kors. Ringing any bells?

Sen kan man undra varför det heter ”Good Friday” på engelska. Effekten blev inte riktigt lika bra då.

Nu ska jag berätta att jag idag inte alls hade varit lika säker på sin sak att affärerna håller stängt på långfredagen. Det finns en massa köpcentrum med slogans som ”öppet till 20.00 alla dagar”. Det fanns dock inga sådana i Skellefteå när jag bodde där. Jag är också nu, mer än någonsin, osäker på vilken roll religionen verkligen spelar i Frankrike och hade nog inte dragit så stora slutsatser.

Jag ska också säga att det inte var en moralisk synpunkt från min sida, endast ett konstaterande. Långfredag är inte den bästa shoppingdagen i kristna städer.

Vi hittade slutligen en öppen restaurang och senare en frisör. Simon klippte sig och såg ut som Tintin.

En annan gång när jag blev utskrattad fast jag hade rätt var när jag påstod att björnar gick i ide på vintern. Men det är en annan historia.

Usch och Fy

Något luktar hemma hos mig. Jag ville inte skriva det på bloggen först. Nu har jag tömt alla sopor och kompost och städat hos marsvinen. Hade Ruby och Ziggy varit katter hade jag anklagat dem för att ha släpat in någon liten död råtta som nu ligger och ruttnar bakom spisen. Men nu är de ju marsvin och det enda jag kan tänka mig är att de gömt bitar av den tyska kålen under trasmattan.

Englandskatterna bar ofta in mer eller mindre döda byten. Flera gånger fick jag fånga små möss i sopskyffeln och kasta ut dem på fälten. En gång fick Smudge för sig att käka en kanin under garderoben.  Det var mindre mysigt att sopa ut likdelarna när hon kalasat färdigt. Hulda & Co tar inte alls in lika mycket levande djur upplever jag. Säkert beror de på att de inte har kattlucka som Englandskatterna. I Burvik brukar de rada upp döda möss prydligt på plattgången utanför stugan.

En dag luktade det riktigt illa i köket i England. Det luktade ruttet kött. Bränt ruttet kött. Vi vände i princip upp och ned på hela köket. Drog fram frysar och kylskåp. Letade i soffor, lådor och skåp. Inget. Lukten fanns kvar men avtog efter några dagar. Först många månader senare uppdagades källan. En liten mus hade krupit in bland rören och ledningarna på frysens baksida. Där hade den troligtvis fått en stöt och dött. Huvva ligen. Hoppas det inte sitter en död mus bakom mitt kylskåp.

UPPDATERING: Källan är identifierad och eliminerad genom sanering. Tänker inte berätta vad det var.

Till Vansinne på en bortglömd tesked

Diskning är den värsta hushållssysslan tycker jag.

Lite extra jobbigt att diska hos mig är det för att varmvattnet aldrig är nog varmt och jag måste koka ett par liter i vattenkokaren för att få rätt temperatur. Jag vill ha hett diskvatten. Så varmt att man måste vänta en stund innan det är möjligt att stoppa ned händerna. Då hinner matresterna blottna upp lite också.

När jag var au pair i England hade pappan i familjen bestämt att disk inte fick ligga i blöt. Det var äckligt tyckte han. Han hade också bestämt att skålarna inte fick diskas i diskmaskinen. De gick sönder så lätt där, ansåg han. Till saken hörde också att det åts havregrynsgröt till frukost, ur nämnda skålar. Jag var borta de flesta förmiddagar. Frukostdisken diskades alltså inte förrän vid lunchtid. Då hade gröten förvandlats till cement. Först lade jag skålarna i blöt, sen diskade jag dem i diskmaskinen. Det visste inte Simon. Han frågade ibland om jag körde dem i maskinen. No, hardly ever, svarade jag.

I en inredningstidning såg jag en gång en familj som hade två diskmaskiner. På så sätt behövde de aldrig städa ur. De flyttade bara disken från en maskin till en annan. Tallrikarna stod aldrig i skåpen.

Olle och Fia har ingen diskmaskin. De har varsin disk-vecka. Det verkar vara en bra idé tycker jag, jag har bara inte hittat någon som vill dela disk med mig. De har för mycket köksgeråd också. Jag diskar när skålarna tar slut. Eller pannorna. Jag har fyra skålar och två pannor så det blir ungefär varannan dag. Hemma hos Fia och Olle tar sakerna aldrig slut. Bara utrymmet på diskbänken.

Fia tycker matlådor och skärbrädor är värst att diska.

Olle tycker bestick. Jag håller med. Eller möjligtvis te-klämmor. Jag glömmer tömma dem och plötsligt förvandlas diskvattnet till löddrigt, spett te.

Vad säger ni?

Jag drar ut diskproppen. Vattnet sjunker snabbt. På botten i den blanka diskhon ligger en bortglömd tesked. Varje gång.

Det är mycket möjligt att det är detta som kommer att driva mig över gränsen. Till Vansinne. På en tesked.

Ida och mumierna

En av mina bästa vänner heter Ida. Jag har inte nämnt henne i bloggen än. Hon lämnade mig nämligen för 1,5 år sedan och flyttade till Luleå där hon bossar över ett arkiv. Ida kallar sin mamma för ”The mummy” alltså mumien. Vet ni hur en mumie luktar förresten? Vi var på Stockholms Stadsmuseum en gång, Ida och jag, där fick man lukta på mald mumie. Det var lite obehagligt tyckte Ida, jag tyckte det var kul.

Annars brukar det vara tvärtom. Jag tycker det är lite obehagligt med döda människor i montrar.  Det är inte så att jag är rädd för dem. Jag tycker bara att det är ovärdigt. Att gräva upp folk och lägga dem i glaslådor på museum.

Vi var i London i höstas, Ida och jag, och då var vi bland annat på ”The British museum”. Har ni varit där? Det är ett gigantiskt museum. Fullt med människor, levande och döda. Ida som är lite smygarkeolog ville se alla döingar. Jag tittade på en utställning om amerikansk 1900-tals konst. Den var jättebra. När jag sett alla tavlorna  jätte länge hade Ida kikat på ungefär 1/10 av alla liken.

Första gången jag funderade över det där med döda människor på museum var när jag bodde i England, nära Manchester, som 19åring. Det fanns ett museum med mumier i Manchester och jag var där. De hade någon sorts avskedsutställning för mumierna skulle nämligen skickas tillbaka till Egypten. ”Larvigt” tänkte jag först. ”De är ju stendöda och det är alla deras anhöriga med”. Det fanns en liten pojkmumie där. Han var så väl bevarad, man kunde se precis hur han sett ut. Tänk på hans familj som tagit så väl hand om honom också efter döden. De hade gjort honom i ordning för livet-efter-detta. Och så hamnade han i Manchester.

Det är inte så att jag tror att han vet om att han hamnade där, eller att han lider av det. Jag är inte insatt i vilka föreställningar de gamla egyptierna hade om livet efter döden men jag anar att de inte är de samma som mina. Jag misstänker också att de inte har något med en glasmonter i Manchester att göra. Missförstå mig rätt här. Jag är inte emot kremering eller organdonation, jag tänker inte att vi är våra döda kroppar eller att de måste bevaras efter döden. Jag ligger gärna och ruttnar i jorden. Jag vill dock helst slippa ligga på ett museum. Absolut värst tycker jag det är när människor blir uppgrävda ur sina välplanerade gravar. Uppenbarligen vill ju de eller deras anhöriga att de ska ligga just där med just de sakerna i evigheten.

Nu är det säkert så att forskare kan få ovärderlig kunskap om andra tider, kulturer och Gud-vet-vad genom att gräva upp och studera döda människor. Visst. Men måste de gräva upp så många? Måste så många hamna i glasmontrar på museer? Kan de inte ta kort, göra kopior och gräva ner dem igen? Iallafall några?

Jag tänker på det här ikväll för jag såg ett avsnitt av "House" tidigare. Där grävde de upp en grav för att ta ett prov ur den dödes hjärna. Han har sällan moraliska betänkligheter den där House. Jag undrar hur han bär sig åt.