Ida och mumierna

En av mina bästa vänner heter Ida. Jag har inte nämnt henne i bloggen än. Hon lämnade mig nämligen för 1,5 år sedan och flyttade till Luleå där hon bossar över ett arkiv. Ida kallar sin mamma för ”The mummy” alltså mumien. Vet ni hur en mumie luktar förresten? Vi var på Stockholms Stadsmuseum en gång, Ida och jag, där fick man lukta på mald mumie. Det var lite obehagligt tyckte Ida, jag tyckte det var kul.

Annars brukar det vara tvärtom. Jag tycker det är lite obehagligt med döda människor i montrar.  Det är inte så att jag är rädd för dem. Jag tycker bara att det är ovärdigt. Att gräva upp folk och lägga dem i glaslådor på museum.

Vi var i London i höstas, Ida och jag, och då var vi bland annat på ”The British museum”. Har ni varit där? Det är ett gigantiskt museum. Fullt med människor, levande och döda. Ida som är lite smygarkeolog ville se alla döingar. Jag tittade på en utställning om amerikansk 1900-tals konst. Den var jättebra. När jag sett alla tavlorna  jätte länge hade Ida kikat på ungefär 1/10 av alla liken.

Första gången jag funderade över det där med döda människor på museum var när jag bodde i England, nära Manchester, som 19åring. Det fanns ett museum med mumier i Manchester och jag var där. De hade någon sorts avskedsutställning för mumierna skulle nämligen skickas tillbaka till Egypten. ”Larvigt” tänkte jag först. ”De är ju stendöda och det är alla deras anhöriga med”. Det fanns en liten pojkmumie där. Han var så väl bevarad, man kunde se precis hur han sett ut. Tänk på hans familj som tagit så väl hand om honom också efter döden. De hade gjort honom i ordning för livet-efter-detta. Och så hamnade han i Manchester.

Det är inte så att jag tror att han vet om att han hamnade där, eller att han lider av det. Jag är inte insatt i vilka föreställningar de gamla egyptierna hade om livet efter döden men jag anar att de inte är de samma som mina. Jag misstänker också att de inte har något med en glasmonter i Manchester att göra. Missförstå mig rätt här. Jag är inte emot kremering eller organdonation, jag tänker inte att vi är våra döda kroppar eller att de måste bevaras efter döden. Jag ligger gärna och ruttnar i jorden. Jag vill dock helst slippa ligga på ett museum. Absolut värst tycker jag det är när människor blir uppgrävda ur sina välplanerade gravar. Uppenbarligen vill ju de eller deras anhöriga att de ska ligga just där med just de sakerna i evigheten.

Nu är det säkert så att forskare kan få ovärderlig kunskap om andra tider, kulturer och Gud-vet-vad genom att gräva upp och studera döda människor. Visst. Men måste de gräva upp så många? Måste så många hamna i glasmontrar på museer? Kan de inte ta kort, göra kopior och gräva ner dem igen? Iallafall några?

Jag tänker på det här ikväll för jag såg ett avsnitt av "House" tidigare. Där grävde de upp en grav för att ta ett prov ur den dödes hjärna. Han har sällan moraliska betänkligheter den där House. Jag undrar hur han bär sig åt.