Just nu - lista.

Lika ogenerat som vanligt stjäl jag saker från Onekligen-Lisa. En lista.

10 FAVORITER
Färg: Grönt. Alltid grönt egentligen.
Mat: Lax.
Band: Jag säger som andra Lisa, "Är Säkert! ett band? I så fall Säkert!" (just nu iallafall)
Film: "Eternal sunshine of the spotless mind" och så "You've got mail". Jag kan inte låta bli. (Men Annie Hall då!?)
Bok: Just nu? Dödgrävarens dotter, Joyce Carol Oates.
Sport: Springa, är det en sport?
Årstid: Vår.
Veckodag: Fredag. Eller lördag. Söndag är också ganska bra.
Glassmak: Pistage! (och lite polka)
Tid på dygnet: Förmiddag

9 FÖR TILLFÄLLET
Humör: Lite trött.
Smak: Kaffe.
Kläder: Svarta leggings och linne och huvtröja.
Bakgrund: "Rachel Ray".
Nagellack: Skavt rött.
Tid: 09.30
Omgivning: Lite stök för vi fixade en del i helgen.
Irritationsobjekt: Stöket och nästäppan.

6 HAR DU NÅGONSIN
Dejtat någon av dina nära vänner: Nä, men jag flyttade ju ihop med en av dem. (Men vi dejtade väl aldrig direkt.)
Brutit mot lagen: Ja.
Blivit arresterad: Nej.
Badat naken: Jo.
Varit med på tv: Ett par gånger, senast syntes mina jeans och ett par snygga stövlar i existens för en tre-fyra år sedan.
Kysst någon du inte känner: Ameh...jo.

3 PERSONER
Du kan berätta allt för: Gabba, Madde och Moses.
Du tycker om: Gabba, Madde och Moses
Du inte gillar: Nyamko Sabuni, "Jaws" i James Bond och den där högljudda grannen vi hade på Studentvägen...

2 VAL
Kaffe eller te: Te.
Vår eller höst: Vår.

1 ÖNSKAN
Att jag plötsligt ska få massa inspiration och börja stenplugga. Nu.

En vän med bil.

Saker med mitt liv som aldrig upphör att förvåna mig:

Första grejen.

Jag är snart 30 år (eller nej, inte sååå snart men snart kommer jag att vara snart 30 år och det blir mer effekt om jag skriver att jag är snart 30 år.) och har inte en vän med bil. Ja, i Skellefte förstås men det räknas ju inte. Här i Uppsala där jag bor har jag inte en vän med en bil. Jag som skrev teorin dagen efter jag fyllt 18 år.

2010års-Lisa ba: "du kommer ju aldrig att köra bil"

2001års-Lisa ba: "men man får gulstjärna i himlen om man har alla rätt på teorin"

2010års-Lisa ba: "moahahahehahah"

Sen kommer jag inte på någon mer sak med mitt liv som aldrig upphör att förvåna mig. Inte just nu iallafall.

Om att vara god och öppen och fördomsfri och visa det på facebook. Och om att äta svarta bebisar.

Facebook-vänner. Alltid en källa till irritation och tvivel. Två av mina vänner har idag profilbilder av sig själva tillsammans med svarta bebisar, mörkhyade alltså. Själva är de inte ett dugg mörka och det är inte deras barn.

Det här stör mig. Enormt.

Barnen används som symbol. Ett bevis på mina facebook-vänners godhet. Fokuset i bilden ligger inte på bebisen, inte på facebook-vännen heller. Utan på relationen. "Titta jag är god - jag håller ett afrikanskt barn".

Vi vet ju vad det betyder. En kulturell symbol. Etablerad så som de oljeskadade fåglarna sommarens nyhetssändningar varit allt för fulla av. I de här profilbilderna är det bara flugorna i ögonvråna som saknas.

"Hej lilla svarta namnlösa (och egentligen helt och hållet utbytbara) barn, jag använder nu dig och din icke-vithet för att visa mina (vita) facebook-vänner (med namn och profilbilder och identitet och statusrader och gillaknappar och politisk åsikt och familj och civilstånd och arbetsgivare och intressen och hemort och bostadort och allt) hur god och varm och öppen och fördomsfri jag är. Och min sneakers är förresten sydda av en lillkille i Vietnam"

Kanske är jag bara känslig. Och har naturligtvis läst bell hooks "eating the other". Och överanalyserar.

Förresten är mina sneakers också sydda av samma lillkille i Vietnam.

"If I could have a second skin I'd probably dress up in you"

Jag har en ny sjal och tänkte lite på min farmor. Hon hade många vackra sjalar. Och alltid fina naglar. Mina har gått av. Men jag ska måla dem röda.

"Ja, vi vill ha ett bättre Sverige, Åh fan"

Det här valet alltså.

Alla partierna verkar ju vara så sablarns bra. Så himla fina allihop. Varma, gulligull och godheten själva. Och dom tycker alla exakt som jag. Vänstern vill tillexempel ha ett Uppsala där folk har jobb och bostad och där de äldre trivs på äldreboendet. JA!!! men ja, det vill ju jag med, att pensionärerna ska trivas.

Och moderaterna tycker att mäns våld mot kvinnor är dåligt. JA!!! precis så tycker ju jag med. PRECIS.

Med alla heteronormativitetspoäng jag har samlat på sista tiden kommer jag väl ändå att måsta rösta på KD. Och det passar ju bra för kristdemokraterna vill nämligen ha ett Sverige där familjer får vara unika. Jo, dom sa det på torget. Jag tänkte att dom kanske skojade lite för annars brukar ju KD ha en speciell uppfattning om hur en riktig, naturlig, familj ser ut. Typ att det ska va en man och kvinna och så. Men nu verkar dom alltså ha ändrat sig.

*citatet i titeln kommer från Lars Winnerbäcks "över gränsen"

** viss ironi återfinns i inlägget. Sånt uppfattas tydligen inte alltid av alla.

Om skor och om sånt som händer under tiden.

Så jag har spenderat oproportionerligt mycket tid av mitt liv med att sucka i skoaffärer och fråga "finns den här i en förtitvåa" och så "nej". Sen krympte mina fötter på något overkligt sätt och så kunde jag plötsligt ha den någorlunda normala storleken 41 (eller på senaste tiden 40!). Damskor finns ofta i 41. (Och, nej man kan inte köpa herrskor dom är så jäkla breda!)

Iallafall så behövde Moses nya skor. Och så står jag där igen och gör samma sak fast tvärtom, "finns den här i trettinie?" "eeh nej". Herrskor finns tydligen sällan i 39. Och så är det miljardlång kö på stadium och det går inte med damskor för dom är ju så jäkla smala.

Men det blev skor iallafall. Tillslut, ute i Boländerna. Och dom var så sköna och snygga och bra på alla sätt att dom fick en egen sång men hur man än försöker skriva om den på bloggen blir den aldrig lika rolig som i verkligheten. Sista raden löd iallafall: "Och kastat dom gamla i soooooopen!" (men ni ser, inte alls lika hysteriskt skrattframkallande som live).

(Oj vad snäll du är som följa mig och titta lite på IKEA sa Moses sen. Möjligtvis med en aning ironi)

Och det börjar vara kallt på natten så man måste hålla hårt i täcket och studenterna har kommit och Ziggy sover mest hela tiden och ikväll städar vi det sista på min vind.

Sippora hette hon.

Jo, Moses fru. Sippora hette hon.

Slut på meddelandet.

"Du vet inte om det än men det kommer att bli du och jag till slut"

Så här vill jag att det ska se ut hos oss, ungefär. Och så här tycker Moses att vi ska ha det (tror jag). Stressar lite över det just nu.

Och lyssnar på Säkert.

(Det skulle kunna få se ut som ett indiskt bröllop också, såg ett igår på "hemliga prinsarna" samtidigt som jag motvilligt charmades av tafatte bögprinsen Mani och förfärades av prins Africa " Vissa människor är ämnade för något stort, andra är underordnade - ingen har någonsin hört talas om Moses fru".)

Och ÄNTLIGEN FREDAG.

Om jag var din hemmafru.

/-Borde-skriva-uppsats-83.

Gissa vilka som har flyttat in?

Ziggy och Ruban har varit i stugan med min familj hela sommaren. Sent igårkväll kom de äntligen hem.

Och de har fortfarande ingen förståelse för konceptet "trampa inte på mitt huvud".

Det är ju bara naturligt.

Världens sämsta argument är det om det naturliga. Jag får en utomkroppslig upplevelse varje gång någon använder det. Det betyder nämligen ingenting.

För även om jag skulle gå med på premissen att det finns något som kan benämnas som "naturligt" så säger det oss ingenting. Det finns en hel massa saker som är "naturliga" men som ändå är otrevliga. Bajs tillexempel. Det är himla "naturligt" men du vill ändå inte att jag bajsar i din trädgård. Listan på "onaturliga" saker som ingen någonsin klagar över är förståss ännu längre. Deodorant. Ipren. Mobiltelefoni. Allsång på Skansen. Tandkräm.

Det är naturligt för kvinnor att ta ansvar för barnen. Min rumpa.

*läser bloggar och blir upprörd*

Sånt man kan bli himla glad av.

Fyra sånna där ljusbruna småtjejer med långt ljusbrunt hår och smala ljusbruna ben klättrar högt i äppelträdet på vår gård. De samlar äpplen i cykelkorgar som de balanserar på sina smala ljusbruna armar. Dom är kanske 8 år gamla och ser ut så där så att man, om man är kär i någon från Indien, måste tänka "så där kommer våra barn se ut". Jag står under äppelträdet och låser upp min cykel då jag får ett av deras äpplen i huvudet. Det gör riktigt ont. Man skulle kunna bli arg om man nu inte blev så himla glad av att se ljusbruna småtjejer klättra i äppelträd.

Idag regnar det bara och ingen alls är ute.

"Vi skiter i allt och flyttar till Småland."

En liten stund under en kvällspromenad i augusti försökte jag övertyga Moses om att skita i allt och flytta till Småland.

Vi kunde bo i den här stugan och ha en katt som väntade på bron när man kom hem om kvällarna.

Om vi fick det knapert kunde vi sälja fågelholkar ute vid vägen.

Och vi kunde ha björnbär i dikeskanten.

Visst verkar det väl fint?

Om en resa och om indier som äter korv, del II.

När vi kom fram till byn i småland var den full med indier. De här bodde på barnhemmet med Moses. Nu bor dom i Sverige och heter svenska saker som "Sara".

Och dom gillar korv.

Mycket korv.

Jättemycket korv faktiskt.

Vi spelade kubb också. Och pingis och badminton. Och vi åkte till Öland men där var det så dimmigt så det blev inga kort.

Men gruppfoton blev det, i sinne.

Om en resa och om indier som äter korv, del I.

Det hela började med att Moses och jag tog tåget till Västerås.

Där åt vi middag på kajen med hans familj och tittade lite på Mälaren.

Nästa dag packade vi in oss i bilen och åkte söderut. Vi stannade utanför Söderköping och fikade under tallarna.

Jag köpte bigaråer av en dam.

Och fick specialgjorda mackor. Utan sånt som andra människor gillar. Typ smör och pålägg och sånt.

Kavitha var med

Och Pentti.

När vi hade fikat färdigt åkte vi vidare. På vägen försökte vi se landskapsdjuren i de landskap vi åkte igenom. Det gick nästan.

Nästa stopp var vid en minigolfbana. Fast det var ingen minigolfbana längre. Nu var det "äventyrsgolf".

På golfbanan flög en hel massa fjärilar omkring. Det var fint.

Slutligen var vi framme. I Småland. Utanför Kalmar.

Trilla av pinn AB.*

Spenderade gårdagskvällen på en uteservering med A&J. Vi drack vitt vin och snackade om nödvändigheter under kulörta glödlampor. På en nation. Trots att vi inte är studenter längre. Ingen kurs som börjar första måndagen i september. Och vad kan det tänkas bli av en efter att man har spenderat sina studiemedelsterminer på teologi? Vi skulle gärna vilja veta. Det verkar tyvärr inte vara många företag som annonserar efter just teologer.

Anna funderar på att öppna begravningsbyrå. Eller skriva Harlekin-romaner.

Själv är jag mest inne på det där att vaddå, jag har ju blivit sambo, ska jag måsta skaffa ett jobb också!?**

*Ja, Anna, den här gången handlar det faktiskt om dej!

** Oroa dej inte Moses, jag skaffa ett jobb. Verkligen. På måndag skriver jag klart uppsatsen. Eller, ja, typ.

Barnkolonin.

Alldeles vid vår stuga ligger Kollo. Varje sommar sedan 1938 har det varit fullt med kollobarn där, i båtarna, i husen, på stranden och i klätterställningarna. Men inte den här sommaren. Skellefteå kommun har nämligen beslutat att lägga ned verksamheten. Någon vill bygga sommarstugor bland tallarna och sanden. När jag var uppe i början av sommaren passade jag på att ta några bilder. Lite så här ser det ut på barnkolonin i Burvik:

Alltså, den här boken.

Så himla bra. Himla, himla bra.

Och jag har mer olästa Joyce Carol Oates i bokhyllan. Lyllos mig.

Du är bäst.

Under tiden en sensommardag.

Nyinflyttad. Ösregn och ett broderi till en vän.

McFlurry.

Jag har flyttat ned från min vind och in hos Moses nu. Vi har burit lådor och byggt hyllor hela helgen. Lagt prickigt hyllpapper i köksskåpen. Efter att Moses mitt i flytten hade betalat 165 kronor för att jag skulle kunna äta omänskliga mängder rökt lax på sommarbuffé på Odinsborg var det min tur att bjuda på middag. Det blev romantiskt. Trerätters. Vid ett fönsterbord. På McDonalds.