Jag har drabbats av någon sorts bostadsångest. Svårartad sådan.
Antagligen är det resultatet av att ha spenderat min barndom med att möbla om i det gula dockskåpet på vintern och den överdimensionerade lekstugan på sommaren, tonåren med att bygga hus i sims och numera oproportionerligt stor del av mitt vuxna liv med att läsa inredningsbloggar. Det är en knäpp. En hang-up. En svår störning som jag har jobbat jäkligt länge för att utveckla. Och det faktum att Moses inte har brutit ihop över mig än är väl ett tecken på att jag faktiskt borde flytta in hos honom redan i eftermiddag innan han kommer från jobbet.
Men vi tar det från början.
Det är ju så att jag kär i min lägenhet. Den är fantastiskt mysig. Det är bara det att man kan inte bo i den på sommaren för så är där alldeles för varmt och man kan inte bo två i den. Speciellt inte om man har så mycket saker som jag och den som jag vill bo med har.
Det är ju så att jag är kär i Moses. Han är också fantastisk mysig. Mycket mysigare än min lägenhet faktiskt. Så jag tänker att jag ska flytta ifrån min lägenhet för att bo med Moses. Och så hoppas jag att jag inte kommer gråta så många tårar när lådorna packas.
So far so good, alltså.
Så vi letar hyresrätter med Moses Uppsalahemsköpoäng. Och dom är rätt många. Vi kan få rätt många lägenheter. Bara inte dom vi helst vill ha. Så frågan är: ska vi flytta till något som inte är helt perfekt - och hamna sist i kön igen? Eller ska vi vänta? (Och det är ju hans ködagar och hans lägenhet. Vilken potentiell kvinnofälla att bli ihop med någon som är äldre)
Eller ska jag flytta in till Moses på riktigt och inte bara bo i en korg på golvet och några krokar i badrummet? Det vore nåt. För vi ryms. Och vi skulle spara pengar. Och jag skulle slippa fara fram och tillbaka och hämta saker. Och jag skulle kunna ha alla mina sockor här och inte använda hans som har hål på tårna. Lägenheten funkar. Egentligen. Det lilla köket är tillochmed gulligt. Och det är ju himla fint och komma hem och se någon annans skor i hallen.
Men väggarna i sovrummet är hudfärgade. Min hudfärg. Flammiga. Om jag lägger en solbränd hand mot väggen försvinner den. Jag vet inte om det finns någon forskning på vad som händer med människor som vistas för länge i lokaler där väggarna har samma färg som dom. Det kan aldrig vara hälsosamt.
Och Moses har inga vimplar i taket. Jag behöver vimplar i taket.
Det är drygt att flytta också. Är det värt att flytta en gång för att genast ha som mål att flytta igen?
Men det är himla fint och komma hem och se någon annans skor i hallen.
Och att vakna på natten och se en sovande nacke.
