”Åke har köpt en spikmatta”. Jag ser framför mig en trämadrass med järnspikar. Det verkar otroligt. Men dom har haft konstiga saker förr. (En läskmaskin, en fritös, en miniatyrstuga på ben i trädgården, en balkong som inte är en balkong, jätte-många teve-kanaler – vissa på norska, internet!)
”Den ska med till fjällen”. Det verkar ännu mer otroligt. Och det första som pappa (och Åke) säger är aldrig sant så jag är skeptisk.
”En spikmatta? med järnspikar?” Nej, får jag veta det är inga järnspikar. Dom är av plast, som små blommor. ”Som sånna där kakor farmor brukar baka”.
Det är inga järnspikar. Men de är farligt vassa ändå.
” Det är som akupunktur. ” ”Det hjälper mot allt.” ”Åke brukar somna på mattan” ”Det gör så ont att man inte kan tänka på något annat”
Jag undrar vem som frivilligt vill ligga på en spikmatta. Alla i sällskapet visar det sig. Jag med. I ungefär tre minuter. Det sticks, det gör ont. Det enda som får mig att ligga kvar är att jag vet att jag kan resa mig när jag vill. Det är bara därför det är uthärdligt.
Det är väl som med ”Robinson”. Det är därför det aldrig blir riktigt spännande. Aldrig verkligt på liv och död. De kan resa sig och gå därifrån när de vill. Ändå blir just det en extra tvist, hur länge väljer någon att stanna. Att bo i ett träsk?
Det behöver mitt resesällskap aldrig fundera på. De skulle aldrig anmäla sig. Inte jag heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar