Till alla er som frågat vad "cynisk" betyder (och alla andra med):

Nä, nu måste ni bara pallra er i väg och läsa kaffekoppsbloggen. Se så!

Här är ett klockrent inlägg.

Förresten tror jag att den korrekta betydelsen av "cynisk" blir ungefär "illusionslös".

Vem röstar du på?

Det här var före topmodels tid....

Min favorit är nummer 1, eller möjligtvis nummer 4.

Vem vill du ska bli 1935 års Lucia?

Första advent i Uppsala.

På Önskelistan.

1. Långfärdsskridskor.
2. Minusgrader.
3. Någon att åka långfärdsskridskor med. (det går bra att anmäla sig här på bloggen!)

Östersund/Frösön 25-28/11 2009.

Skillnaden på min och Moses samhällsanalys: (den korta versionen)

Moses: Det är fel på människan.

Lisa: Det är fel på samhället.

Ni vet ju vem som har rätt.

Just nu.

Ja, jag spenderar alltså födelsedagen med kusinen & sambon i Östersund. Bilder kommer så småningom.

Just nu väntar vi på efterrätten. Och jag svarar på alla grattismeddelanden.

Och det är mindre än en månad kvar till jul.

Moses berättade om människor i hyresrätter Sundbyberg som var ensamma och tog livet av sig. Stina och jag pratade om ensamhet och saknad och ledsamheter.

Så spenderade jag de första timmarna av min tjugosjätte födelsedag. Då kom jag att tänka på det här klippet. Jag tycker det är klockrent. Och tänkvärt.

Fina.

Snart.

Ni vet väl att man blir utesluten ur husmoderssällskapet om amn så mycket som visar ett pynt före första advent? Tur att jag aldrig gick med.

Jag är helt enkelt bäst, och en smula olaglig.

VG:na har fullkomligt regnat över mig den senaste tiden. Särskilt idag.

Jäiiijj!

(paus för välförtjänta applåder)

I övrigt har jag spenderat förmiddagen med att kopiera en ansenlig mängd papper. Ett gigantiskt antal A4 ark. Betydande många blad. En synnerligen hög kvantitet. Skitmycket.

Olagligt mycket.

Lillebrors födelsedag.

Lillebror har fyllt år idag. 24 stycken. Grattis önskar jag.

"Life is what happens to you while you're busy making other plans."

Igår fick jag frågan "men vad handlar din blogg om då?" Jag blev lite generad och mumlade något osammanhängande och oklart. Lite allt möjligt. Lite av varje. Det är inga "dagens outfit".

Efterhand känns det där väldigt korkat. Jag har nämligen en ganska klar bild av vad jag vill att bloggen ska handla om. Jag har tänkt igenom det väldigt noga. Må så vara att vissa inlägg ibland hamnar utanför den där ramen jag lagt upp.

Bloggen handlar om allt som händer under tiden. Medan jag gör allt det där som jag tycker viktigast. Medan jag jobbar på de stora projekten.

Jag skulle kunna fylla flera sidor med inlägg om min utbildning, med funderingar om böcker jag läser och ämnen jag diskuterar. Om kursare jag beundrar och avskyr. Jag skulle kunna beskriva sociala relationer och konflikter. Jag skulle i detalj kunna redogöra för mina dagar och inköp, fikastunder och fester. Jag skulle kunna skriva om alla innersta konflikter och känslor, om oro och lycka. Jag skulle kunna bli väldigt politisk. Provocerande. Det skulle jag gilla.

Men när jag startade "denna dagen" i februari var det inte det jag ville skriva om. Jag ville fokusera på de små vardagliga detaljerna. Allt det där som bara kommer och går och fyller veckor och år. Under tiden som man lever.

Ni har säkert hört det där som brukar sägas om Carl och Karin Larsson. Att hon skapade hela hemmet och han bara målade av det. Och fick allt beröm. Jag vet inte alls om det var så. Men jag tänker på det ibland. Hur sammanfattningen av ett liv, de välplanerade släktfotona och noggrant redigerade historierna som passats in i efterhand, framställs som hela livet. Hur många bara går igenom allt det där för att någon gång i framtiden kunna visa upp de fina bilderna och de bearbetade historierna om det som anses viktigt. Och så säger man; "se, det här var mitt liv". Eller det här kommer att vara mitt liv. "Se så glada vi är". "Se så vacker jag är". "Se så smal och välutbildad och omtyckt och lycklig och fullkomlig och berest och älskad och perfekt jag var/kommer att bli". "Se på bilden när jag stirrar in i kameran och ler mitt inövade leende. Så såg jag ut". "Se när vi sitter uppradade framför julgranen med alla klapparna."

Så kommer jag ju att presentera mitt liv också. "Här är kusinerna och jag på glasverandan med en stor fisk". "Se, här är mitt examensbevis". "Titta så många blommor jag fick när jag fyllde femti". Därför vill jag att bloggen ska handla om de andra sakerna. Det som man inte radar upp och tar kort på. Inte gigantiska laxar utan skjortor på tork.

Tårta i förskott.

Jag hade fel (men förutom det var det jättetrevligt!).

Så jag tänkte ju att när man är i Rom får man ta seden där och vända togan efter vinden. Så jag lämnade byxorna hemma. Alla andra hade byxor. Eller kjol. Några hade klänning.

Jag hade fel.

En byxlös fest.

Jag ska på fest ikväll. Schelleftefest. Det kom en inbjudan på ansiktsboken, det verkar mest vara folk som ursprungligen är kusin Stinas kompisar. Men dom brukar vara snälla och charmiga allihop.

Det är bara en sak. Dom här tjejerna. Dom som är kring 20. Dom använder inte byxor.

Det är alldelens sant. Kolla på stan får ni se.

Dom har en topp och så har dom strumpbyxor, eller leggings eller långkalsonger eller tajts eller nåt. Men inga byxor.

Jag undrar hur det här gick till. Var det någon som vaknade en dag och inte hade några rena jeans i garderoben? Var det någon som inte hann klä sig klart och gick till jobbet i långkalsonger? Någon som fick kjolen stulen på gymmet?

Jag ska försöka fråga dem lite försiktigt ikväll.

Nu finns det nog några som skulle vilja harkla sig lite och påpeka att jag faktiskt inte heller alltid har byxor på mig. Det är ju visserligen sant. Men jag brukar ha någon sorts klänning eller tunika. Inte bara en vanliga tröja.

Glögg.

Hej mitt vinterland!

Vädret idag förtjänar för övrigt en egen post. Det är tio grader varmt, regnar och blåser. Hade vi inte ungefär sånt här väder kring midsommarafton?

Svajiga fredag.

Inatt har jag sovit ungefär två timmar. De mesta mellan sex och nio. Så nu dricker jag väldigt mycket väldigt starkt kaffe och hoppas på ett mirakel.

Det enda positiva är att jag inte är lika trött som jag ser ut. Om det nu egentligen är något bra? Jag skulle iallafall få köpa hur mycket lättglögg som helst. Stensäkert.

Det är mest benen som är lite svajiga. Och hjärnan som inte riktigt vill vakna. Armarna är lite tunga och kalla. Men magen är vaken. Kan den hålla masterseminarium på egen hand tror ni?

UPPDATERING: OK, nu gråter jag åt ett sådant där förfärligt massmejl av typen "fånga dagen". Jag hatar sådana där mejl. Min vänner med kontorsjobb verkar bada i dem. (SKICKA DEM INTE HIT!) Jag är verkligen trött.

Snus, snus, piiip.

Ziggy ger de finaste kramarna.

De är mjuka och väldigt varma. Och så har de ljudeffekter, snus, snus, piiip, låter det. Snus, snus, wip, wip, pjuuuu.

Tre tips till dig som ska cykla hem från jobbet i spöregn en sen novemberkväll.

#1. Om du stannar och handlar på vägen, välj plastkassar. Papperspåsar regnar sönder fortare än man kan tänka sig och det är mer rull i apelsiner än du tror.

#2. Om du bär glasögon och cyklar på leriga gångvägar och dina glasögon är alldeles igenlerade. Se upp för tallar!

#3. När du kommer hem. Kasta av dig alla kläder innanför ytterdörren. Novemberlerighet är tydligen ett obegränsat tillstånd.

#4 (bonustips) Om du tänkt mysa med en kopp glögg när du kommit hem, glöm inte legget! Att säga "Men jag fyller ju tjugosex på onsdag" räcker tydligen inte för snabbköpskassörskor.

I kakburken. Eller, nej, mitt kök är inte för litet. Det är bara för många människor i det.

Paus.

Så. Jag tog en liten bloggpaus. Mamma och pappa var på besök. Men, nu är jag tillbaka. Hej på er!

Oh no!

Jag har närt ett AIK-fan vid min barm!

Ziggy är värvad. Av Skellefteå AIK:s fanclub. Han är förlorad, fast i hockey-träsket.

Jag försökte stoppa honom men det var försent. Ruban och jag planerar en intervention.

Jag är inte sur!

Man skulle kunna tro att jag är på dåligt humör idag. Det stämmer inte. Det är bara alla andra som är ovanligt puckade.

Jag menar.

Människor över 25 som använder sig av ordet "Kramiz",

bekanta som en sekunden klagar över att de är tjocka och nästa sekund äter godis. Antingen slutar ni med det ena eller det andra. Spelar ingen roll vilket.

Den där vännen som aldrig gör eller tycker något. Det bara händer. Och "man" tycker.

Folk som tror de är ödmjuka, men egentligen bara är irriterande. "Ooo, inte vet väl jag, inte kan väl jag."

Bloggare som bara klagar för klagandets skull. De skulle skjutas.

Nä som sagt. Jag är på jättebra humör. Synd bara att alla andra är dumma i huvudet.

Årets julklapp.

Nej tack, jag vill inte ha en spikmatta i julklapp.

Hellre en trasmatta.

Vatten och lite protein.

Jag fastnat framför ett matlagningsprogram på en utländsk kanal. En kändis är inbjuden. Jag har aldrig sett henne förr. Två kockar ska laga mat till henne och hon ska sedan utse den bäste kocken. Programledaren frågar vilken sorts mat hon gillar.

Jo hon äter det mesta, så länge det inte innehåller så många kalorier. Och serveras i små portioner. Inte för mycket kolhydrater. Och inget fett. Och ja, just det ja förresten. Hon vill inte ha sås.

Nu har jag inget emot folk som försöker äta nyttigt. Eller lite. Eller bara proteiner och vatten.

Jag undrar bara hur producenten tänkte.

Och vill rekommendera att de bjuder in någon som faktiskt gillar mat till nästa program.

Inte så sockersött.

Tidigare tipsade jag om bloggar som är fina att titta på. Av och med människor som man måste aktivt påminna sig om att de nog inte alltid är så där snygga och glada. Att det nog ligger äcklig disk i deras diskhoar ibland och att de nog tillochmed någon gång får så torra läppar att det rinner lite blod ur mungiporna. Att de kanske också har varit snoriga och olyckliga och fula. Åtminstone en gång.

Det finns alldeles för många sådana bloggar. Om hur perfekt allting är. Men vem vill blogga om smutstvätt och snor? Vem vill läsa om fula människor med blod i mungiporna?

Inte vet jag. Men jag konstaterar med glädje att de finns de som också vågar skriva om obekväma saker, som den här bloggaren tillexempel.

En annan inte helt sockersöt blogg är den som kråkan skriver. Heja kråkan! Här är mitt favoritinlägg.

Jag misstänker mamma.

På nedersta trappsteget låg ett märkligt litet paket. Från Saltå Kvarn. Inuti fanns en fin liten plåtburk innehållande "din egendesignade müsli" från "Lillan". Vad i hela friden!? Vem är Lillan och varför har hon skickat mig en burk med müsli?

Förresten trodde ju jag att det var jag som var lillan...

...eller möjligtvis Ruban. Men hennes datakunskaper är inte så avancerade.

Om att slå sig fri och dö på kuppen.

Det här är ett aningens internt inlägg. Men vi har en sån här uppstoppad fågel i sommarstugan. Den lever tydligen egentligen i något ishav någonstans men navigerade fel någon gång på sextitalet och hamnade i Burvik där den dog. Så nu står den uppstoppad på byrån. Fast egentligen kanske den bara slog sig fri från konventionerna, hamnade i paradiset och dog av lycka.

Till alla er för vilka detta är helt ointressant vill jag be om ursäkt. Det här är ju egentligen en reklamfri blogg.

Just nu.

på Karin Boye.

Pompa och ståt och en kråka.

När jag läste a-kursen i religionsvetenskap hade jag i min seminariegrupp en ung muslim. Han var, jag vet inte vad som är rätt ord, men han var mycket from. Hans religion spelade en stor roll i hans liv. Han fastade och bad, han tänkte mycket på Gud och levde efter stränga regler. Jag frågade varför. Blir Gud ledsen om du inte ber?, frågade jag. Nej, sa han. Inget jag gör kan göra Gud ledsen. Blir Gud glad när du fastar? undrade jag. Nej, Gud är så perfekt och jag så ofullkomlig. Inget jag gör bekommer Gud. Gud är redan fullständig. Jag kan inte förändra Guds sinnesstämning.

Jag förstod inte riktigt det där. Jag tyckte Gud verkade arrogant, som inte brydde sig om sina människor.

En annan sak jag har svårt att förstå är all pompa och ståt som omger religiösa riter. Jag var som sagt i domkyrkan idag. Det är en jättekatedral. Där var en massa biskopar i pråliga kläder. Där är målningar som täcker två fotbollsplaner. Det är tinnar och torn. Glitter och guld. Orgelspel. Körer, präster och en trosbekännelse som är så lång och krånglig att man inte längre vet vad man tror på när man läst igenom den. Det finns sammanhang där det är ännu värre. Tänk på katolikerna som har en stat. Och en påve med en popemobil. Rökelse och ännu större kyrkor. Latin och en hel hop med helgon. Det är rörelser och ramsor. Inte behöver väl Gud allt det där, tänker jag. Gud behöver typ bara en kråka.

Men egentligen är det väl som min muslimske kursare menade. Att Gud behöver inget alls. Ingen kyrka och inget guld. Ingen predikstol, ingen rökelse, inga biskopar och inga böner. Ingen fasta och ingen nattvard. Inga bilder och ingen Bibel. Inga psalmer, inga tavlor, inga högtider, inga munkar och inga nunnor, inga hattar och inga stavar, inga helgon och inga ikoner, ingen meditation, ingen helig dans, inga vackra fönster, inga missionsaktioner, inga syndabekännelser, ingen vallfärd, inga korstecken och inga turbaner, inga lockiga polisonger eller fotsida klädedräkter, ingen självspäkning och ingen rökelse. Gud behöver inte påven. Gud behöver inga stor kors kring halsen och inga konfrimationsläger. Inte ens en kråka behöver Gud.

Det är människorna som behöver allt det där.

Mera odemokratiskt.

Visste ni förresten att Kungen inte har religionsfrihet? Han måste tillhöra Svenska Kyrkan. Lite mobbad är han allt. Stackarn.

Kungen kommer!

Jag gillar inte Kungen. Av en hel massa anledningar. Ingen av dem är särskilt personlig. Jag tycker bara generellt att det där med monarki känns ovanligt odemokratiskt och förlegat.

Minst av allt gillar jag Kungen när han ska gå i mässa i Domkyrkan. Kungen är nämligen inte kyrkobesökare på samma villkor som alla andra. Trots att alla är lika inför Gud och kyrkan är skiljd från staten.

Idag var vi i domkyrkan samtidigt, Kungen och jag. Det var biskopsvigning med pompa och ståt, roliga hattar och fina Gabbis som hade en viktig uppgift och bar en flagga som egentligen hette något annat fint.

Man skulle komma i tid. För att inte hamna bakom en pelare eller så långt bak att människorna framme vid altaret ser ut att vara mindre än knappnålar. Jag skulle fota Gabbis och flaggan och var extra mån om en bra plats. Det fick jag ändå inte, fast jag var där 75 minuter innan tillställningen drog igång. Jag var nämligen inte VIP. Det var däremot Kungen.

Han kom just innan det började. Alla hade redan satt sig. Det gick ett sorl genom församlingen. Kungen kommer! Och så ska man ställa sig upp. Det funkar så i Uppsala domkyrka. Man ska stå upp för Gud. Och för Kungen.

"Jag tycker vi sitter" sa min bänkgranne Anita. Det har hon tydligen gjort förut. Men jag tordes inte. Jag hade platsen närmast gången. Jag kände Kungens andedräkt på kinden. Så jag stod upp. Det där med civil olydnad är tydligen inget för mig.

...och så är han snäll mot små djur och gamla.

Idag är det Fars dag. Jag har inte köpt en present. Jag har inte bakat en kaka. Jag har faktiskt inte ens skickat ett kort. En av de här grejerna ska ordnas på torsdag när Pappa (och mamma) kommer på besök.

Tills dess, ett litet bildspel:

fotnot 1: Jo jag har träffat min pappa, hade inga bildbevis bara.

fotnot 2: till kusinerna, ni behöver bara byta ut ett par bilder så blir det här en film om eran pappa istället. Om någon av er också har missat det där med present.

En favoritbild.

I flera år nu har det här bilden varit en av, om inte min absoluta, favorit. Den finns i en bok om 1900-talets modes som heter just "MODE -designernas århundrade". Om jag inte minns helt fel fick jag den i studentpresent. Jag älskar deras vackra vita kläder och självsäkra hållning. Det lockiga håret som flyger lite i vinden. Jag förtjusas av det förfärade paret som häpnar över deras ovanliga klädsel. Jag gillar stranden och havet och trettiotalet.

Tänk att få ha dem i en ram på väggen.

Fotografen heter tydligen "J.A Hampton"

Här hittade jag bilden.

En tuff morgon.

Jag ska ut idag. Ja, alltså inte ut på någon krog eller något dansställe. Inte heller ut i friska luften, eller jo det ska jag ju också. Nej, jag ska gå till ställen och göra saker. Träffa personer. Ställen och personer som kräver att man typ borstar håret och tar på sig ordentliga byxor. Så nu har det utbrutit en major klädkris i det här hemmet. Varför är allt smutsigt? Skrynkligt? Var är två stycken strumpor som ser likadana ut?

Samtidigt pågår en hårkris. Var är alla hårnålar? Och vem har snott gischet?

En katastrof kommer sällan ensam.

Tofflor.

Ett par kvällar de senaste veckorna har jag pysslat med ett litet projekt. Ett par tofflor av mormorsrutor. Det var väldigt roligt men tyvärr är tofflorna inte lika "förvånansvärt varma" som beskrivningen påstod.

En hälsning från München. Del1.

Här sitter jag på en vind i Uppsala och lever ett för tillfället rätt trist liv. Det är ju inte rättvist mot de få men tappra läsarna, tänkte jag. Så jag gullade lite med min kusin Stina som befinner sig i München.

"Snälla, gästblogga hos mig" gullade jag.

"Vad menas med det?" undrade kusinen.

"Jag vet inte, men jag tror att det är när du skriver ett inlägg på min blogg, alla stora bloggarna gör det!"

Här kommer det, en första hälsning från München.

När jag skulle börja högstadiet frågade jag mamma om hon trodde att jag skulle klara hela högstadiet utan ett enda IG på något prov. Det slutade med att jag fick IG på två. Båda i tyska.

7 år senare (är det redan 7 år sen? Jag börjar bli gammal.) är jag visst i München. Och pluggar tyska. Jag som tillochmed sa till våran lärare, och päronen, att tyska är totalt onödigt och ett helt värdelöst språk att kunna. Konstigt hur saker kan ändras.

Folk frågar hela tiden hur det kommer sig att jag hamnade i München och ska jag vara helt ärlig vet jag det knappt själv. Det var bara så det blev. Tuff sommar, en deppig jag och en Ylva som skulle till München. Och nu är jag här och trivs som fisken i vattnet. Helt sjukt egentligen om man tänker tillbaka litegrann. Jag trodde aldrig att jag skulle vara en sån där som har lite svårt för att sätta sig till ro eller vad man ska säga. Min plan var nog att tjoa runt lite ett år, och sen styra upp mitt liv,börja plugga, och bli något vettigt. Inte att flänga hit och dit, känna sig lite vilsen överallt och aldrig riktigt lyckas hitta rätt som andra verkar göra hela tiden. Eller så är det bara så att folk inte berättar att de är vilsna. Kanske är alla det litegrann, innerst inne.

Hursomhelst var München det bästa som kunde hända. Mysig stad, mysiga människor och snart, snart börjar julmarknaderna. Kan nog inte bli bättre för tillfället.

"Den här sången kommer värma dig när du fryser"

Jag har tidigare skrivit några inlägg om den förfallna dansbanan i Burvik. Men, som ni vet säger en film mer än tusen ord.

Dagens:

Dagens outfit: långkalsonger och tjocksockar.

Dagens plugg: alldelens för lite.

Dagens lunch: Lunch? är klockan så mycket, redan!?

Dagens värsta: se ovan.

Dagens bästa: sovmorgon.

Dagens marsvin: nybadade.

Dagens fråga: Vars tog den här dagen vägen?

Hmm, jag har en bestämd känsla av att det går utför för mig...

Dagens:

Dagens outfit: mjukisbyxor och tjocksockar.

Dagens plugg: en fransk teoretiker och Iranska kvinnor i slöja.

Dagens lunch: Den vitlöksstinkande soppan från i lördags.

Dagens värsta: allt i min lägenhet luktar vitlök, fortfarande! (Badlakanet, kylskåpet, teet, tandborsten!)

Dagens bästa: taxpromenad.

Dagens marsvin: Z&R bojkottar alla bon och marsvinsmattor och sover mitt på köksgolvet.

Dagens fråga: Vad i hela friden ska jag blogga om!?

Inte så saftiga frukter.

Jag har länge tänkt att jag ska prova på det här med fototriss. Så igår slog jag till. Veckans tema är "fruktigt".

Inför vinterns festligheter.

Med tanke på kommande glittrande tillställningar och grå vardagar har jag införskaffat en dramatisk hårprydnad. Det är en genomtänkt sak som också har en liten nål och går att använda som brosch. Hur väl den ryms i vintermössan förtäljer dock inte historien.

Nu väntar jag bara på inbjudningskorten! Fina festligheter efterlyses!